När världen tystnar.

Året är 1884. Europa, världens ohotade elit styr den östra hemisfären. USA har etablerat en liknande position i den västra men är ännu långt ifrån den supermakt som komma skall. Pengarna, resuserna och marknaden finns i öst, i synnerhet på en ditills outforskad kontinent i syd. Länder som England, Portugal och Spanien blir rastlösa på USA's patent på väst och den visserligen vidsträckta men potentiellt mycket större handeln med öst och syd. Den sistnämnda har man hittils inte brytt sig om mer än att upprätta handelsstationer i dagens Kenya, Sydafrika och alla Côtes på västkusten av Afrika. Man kanske bli nyfiken - vad vet jag - efter flera hundra års handel sen portugisen Vasco de Gama landsteg i Mombasa på 1500-talet. På senare tid har Europas ledare i varje fall sett sina möjligheter till ett potentiellt världsherravälde och börjat peta i Afrikas inre. Man inser dock snart att loppet ligger i riskzonen för att mynna ut i en öppen konflikt och bestämmer sig för att kompromissa. Så, samma år i Berlin samlas Europas ledare runt en karta över Afrika, linjal i hand och börjar dela upp en kontinent. Man pitchar förslag och lyckas efter mycket om och men komma överens - kusterna snatchas upp av stormakterna liksom resursrika Kongo placerades i kung Leopold av Belgiens ägo. Men ett av de få länder som ingen brydde sig om hamnade hos tyskarna. Landet hade varken resurser eller handelsmöjligheter och var i stort sätt värdelöst förutom sin grannposition till Kongo. Inga resurser att tala om lades i tur av tyskarna på att ta kontroll över nationen som 120 år senare endast skulle finnas på världens minne p.g.a. en historisk mardröm. Landet, kom att kallas Rwanda.

500 år tidigare. 2000-talets Rwanda bebos huvudsakligen av ett jordbrukande bantufolk, hutuerna, vilka en gång i tiden invandrat från de sydvästra delarna av kontinenten. När klockan slår 1400-tal får man sällskap av de s.k. tutsierna, ett niolitiskt folkslag som under de kommande 400 åren invandrar från norr. De båda folkslagen hyser inget agg mot den andre - tvärtom. Man formar ett gemensamt samhälle byggt på sociala normer där tutsi blir en överklass och hutu en underklass baserade på ekonomisk status. Du kunde alltså födas som hutu, skaffa dig ett par kor och därefter titulera dig som tutsi. När dock väl tyskarna koloniserade Rwanda tyckte man att detta system vart dels för krångligt att hålla reda på. Dessutom vart "Söndra och Härska" en välanvänd taktik under kolonisationstiderna. Därför så strök man systemet med de sociala klasserna och inrättade ett etniskt system efter bl.a. hur din näsa såg ut. Efter tyskarnas uppdelning uppskattade man Rwandas befolkning till 14 % tutsier och 85 % hutuer.

Efter första världskriget förlorar Tyskland det mesta i anseende och ekonomi. Man är en bruten nation som inte längre har resurser att ens se om sina egna gränser och tvingas därför överge globaliseringen och därmed Afrika. Rwanda, som fortfarande inte har några ekonomiska resurser att hänga i julgranen, plockas upp av Belgien som sagt p.g.a. dess grannposition till Kongo som redan innehas av belgiska intressen. Under den belgiska flaggan införs tre saker vilka har stor påverkan på det kommande folkmordet och dess framväxt. För det första börjar belgarna och i synnerhet katolikerna känna av "white mans burden" för vilket botemedlet är att tvångsfrälsa egentligen alla Afrikaner. Rwanda faller snabbt för kristendomen vilket senare kommer bli en stor fördel för belgarna - vilket bättre sätt att kontrollera ett folk än att styra över dess livstro. För det andra pressar blegarna ännu hårdare på rasindelningen mellan Rwandas två folkstammar och inför en obligatorisk typ av I.D.-handling vilken visar om du är hutu eller tutsi. För det tredje börjar man systematiskt och brett stödja tutsierna genom att bl.a. erbjuda dem maktpositioner och utbilda dem.

Med denna metod lyckas dock belgarna skjuta sig själva i foten. Över ett halvt generationsskifte av utbildning och favorisering börjar tutsierna se det absurda i kolonialismen - mycket vill ha mer. Man kräver självständighet och andra mänskliga rättigheter, något som belgarna och framförallt de katolska samfunden i Europa inte gillar. Man byter sida, till den förtryckta hutumajoriteten med en vision om att skapa "Gud's rike på jorden" i motsats till tutsierna (vilka ironiskt nog är lika kristna som hututerna). Detta sidbyte "lyckas" då stora motsättningar skapas stammarna emellan - hutuerna ser sig själva efter påtryckningar från Europas katoliker som Gud's utvalda folk i Rwanda och anklagar tutsierna bl.a. för att vara kommunister och djävlar. Dessa motsättnignar urartar år 1959 då tutsierna fortfarande sitter i maktposition. Hutuerna gör, med stöd av både Belgien och Frankrike, uppror och dödar runt 20 000 tutiser. Hälften så många sätts på flykt till Tanzania och Uganda.

Under decennieskiftet 50/60-tal händer liknande saker i många av de övriga afrikanska kolonierna. Missnöjda och utbildade stammar leder sina länder, ett efter ett, mot självständighet - Europa inser att kämpa mot denna majoritet inte kommer löna sig och väljer att släppa på kolonierna. I Rwanda skedde det år 1961 och det första fria valet hölls året efter. Ganska naturligt tar ett hutuparti regeringsposition, genom vilket rollerna inom landet byts. Nu sitter hutuerna på tronen och tutsierna blir systematiskt förtryckta, något som varken Belgien eller Frankrike misstycker. Ytterligare ett 150 000-tal människor tvingas fly till grannländerna Tanzania och Uganda, bl.a. efter ytterligare påtryckningar från de katolska samfunden i Europa. Strävan mot Gud's rike på jorden har tagit sin början.

Livet i Rwanda rullar på utan några större revolutioner, fram tills år 1973 då försvarsminister Juvénal Habyarimana gör militärkupp och tar kontroll över landet. Intressant här är att den nya regimen liknar mer än vanlig diktatur än ett etniskt klassystem. Också intressant är att Juvénal med järnhand lyckas till stor del styra upp Rwanda, inte minst ekonomin då Rwanda tar position som en av världens ledande kaffeexportörer. Detta lockar utländska investerare och Rwandas framtid ser med ens inte lika mörk ut, om inte kaffemarknaden år 1987 skulle kollapsat och skjutit Rwandas ekonomi i knäskålarna. Dena njurpunch på ett land som redan kvider i fosterställning drabbar hutuerna hårdast (kommer ni ihåg vad hutuerna oftast sysslade med) och tvingar ner Rwanda i en depression. Tusentals hutuer blir arbetslösa, fattiga och desperata. En organisation som växer sig stark under denna tid är det Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, vilka rekryterar arbetslösa hutuer som flugpapper. Denna organisation står under direkt beskydd av regeringen, som för övrigt kanske ännu hårdare har pressat på visionen om ett Gud's rike på jorden.

Kommer ni ihåg de tutiser som efter upproret och hutuernas maktövertagande flydde till bl.a. Uganda och Tanzania? Trodde ni att de hade glömt bort sitt land och den diktaturiska militärregim som förtrycker deras stam på hemmaplan? Inte då. En viss Paul Kagame har bidat sin tid och med hjälp av bl.a. den Ugandiska regeringen byggt upp gerillan R.P.F. som år 1990 står startklara på den Ugandiska gränsen mot Rwanda. Man intar stora delar av Rwanda men blir tillslut besegrade av hutuarmén stödda av både Frankrike och Belgien. Men på en punkt lyckas man - ett fredsavatal (vilka för övrigt ovanstående européer hade avrått Juvénal från att skriva på) förhandlas fram och skrivs år 1993 på av de båda stridande parterna. I samband med detta skickar FN in sitt specialprojekt U.N.A.M.I.R. i Rwanda - fredsbevarande styrkor på ett par tusen man ledda av legenden och dåvarande befälhavaren Alain Dellaire.

Under tiden för Paul Kagame och R.P.F.'s revolution händer en del i Rwanda. Hutumajoriteten blir förklarligen ännu mer hatisk mot tutiserna, samtidigt som det Kristdemokratiska Ungdomsförbundet börjar dra i trådar. Man byter namn till Interhamwe och startar bl.a. en radiokanal och en tidning vilka med stöd från både regeringen, Beligen, Frankrike och återigen europeiska katolska samfund börjar sprida anti-tutsi propaganda över hela landet. Med understöd i den kristna religionen (tutiser ansågs fortfarande vara djävulens kommunister), uppbackning från i princip varenda instans och ett tidigare uppror i bakhuvudet växer en allmän mening fram. Tutsierna måste bort.

Det är en stjärnklar natt i april, 1994. Den sjätte, närmare bestämt. Juvénal Habyarimana sitter på ett flygplan på väg hem från fredsförhandligarna med R.P.F. vilka lyckats och lyst upp en mörk framtid. Till och med för Rwanda finns det hopp. Plötligt träffas planet av en missil och krashar våldsamt i utkanterna av Kigali. Alla ombord, inklusive Juvénal, avlider på plats. Det är osäkert vem som faktiskt står ansvarig för mordet på presidenten, men det spelar ingen större roll. Interhamwe skyller på R.P.F. vilket driver tutsihatet bland landets hutuer till klimax. Dagen efter, den 7 april 1994, börjar folkmordet.

Juvénals vicepresident är en av de första offren. Hon mördas tillsammans med 10 belgiska FN-soldater ur Dellaires trupp vilket leder till en direkt order av Kofi Annan att dra ur hela U.N.A.M.I.R. ur Rwanda. Plötligt finner sig landets tutsier utan skydd mot ett 30 000 man starkt Interhamwe och resten av Rwandas hutuer. Man mördar systematiskt, utan hämningar eller restriktioner. Man rusar in till grannen, viftandes med en panga och halshugger allt som andas. Man sätter upp vägspärrar, kollar förbipasserandes I.D. och avrättar alla som inte är stämplade "HUTU". Det är inte bara Interhamwe och militären. Alla mördar oavbrutet. Och inte bara männen dödas - spädbarn, kvinnor och gamla får sätta livet till i en kanske ännu större utsträckning. Målet med folkmordet var inte att hämnas. Det var att utrota folkstammen som kallades för tutsi. I efterhand har man begravt över 1 000 000 människor. Runt 500 000 kvinnor våldtogs vilket drev HIV/AIDS-procenten från obefintlig till 10 %. Tusentals överlevde med allvarliga skador. Hundratusentals barn blev föräldralösa och tas nu hand om t.ex. grannen som är ansvarig.

I över tre månader pågår folkmordet. I 100 hela dar slaktar man tutsier på så kreativa sätt att jag inte tänker skriva ner dem. I ett kvartal står Rwanda avskärmat från världen där mord kallas för arbete. I 3 månader, sen kommer R.P.F. Paul Kagame blev visserligen besegrad 4 år tidigare men hade långt ifrån gett upp. Så när Interhamwe kissar på allt vad fredsavtal heter ställer han återigen upp R.P.F. på den ugandiska gränsen och lyckas efter några veckors intensiva stridigheter inta Kigali och driva Interhamwe in i Kongo.

Freden är återställd och folkmordet är över. Paul Kagame bildar snabbt regering och inför istället för att återuppta stammotsättningarna ett förbud mot etiketterna "tutsi" och "hutu". Numera är alla Rwandesier. Endast de ansvariga ställs inför rätta och allt är frid och fröjd. Idag blomstrar Rwanda och anses ofta vara ett av afrikas mest intressanta länder ur en markandssynpunkt. Det går långsamt, visserligen, men Kagames attityd mot folkmordet att aldrig glömma men lämna tiderna av motsättningar bakom oss lyser upp Rwandas framtid ännu en gång.

Varma koppen är min dunderhonung.

Den vy jag för ca. 2 veckor sedan upplevde går varken att göra rättvisa på bild eller i ord. Den var för stor, bildigt och bokstavligt talat. Bilder togs och tafatta anektdoter har redan spritts bland bekanta, men bara vi som befann oss på Pt. Lenana, Mt. Kenya kan förstå hur liten man egentligen är.

En äventyrsrapport enligt mallen. Tråkigt måhända, men vi upplevde alldeles för mycket för att ni ska behöva koda mitt tillkonstlande. Bloggen används, vilket ni kanske märkt, främst till egen terapi. Det ber jag inte om ursäkt för då tanken vart grunden i bildandet av bloggen - jag skriver för att jag själv vill. Men nu blir det konsumentfokus och ett inlägg om utflykten till Mt. Kenya från början till slut. Enjoy.

Arctic Monkeys fyller rummet med plåtig indierock. Shakandes trevar jag över klädhögar fram till en häftmassad lista bredvid skrivbordshyllan och checkar av "Toalettpapper". Har precis rädat korridor 19 på en rulle och tänker att mer än så bajsar man väl inte på 4 dagar. Jag börjar blir klar, så tar en tepaus och rockar åter en gång bort till korridor 19 och hittar David i halmsombrero. Han verkar också vara klar. Det trodde han, tänker jag och stjälper ner 5 kg torrmat på en obäddad säng och säger att "det här ska få plats också". Han brinner av och flänger sin special root efter mig ut i korridoren.

Dag 1. Vi vaknar och äter frukost. Brer en baugette och pressar ner köttfärspåsar i ryggsäckarna. Disco-Enerst pumpar Har n' Bil i fyra timmar fram till basecamp.

Här någonstans upptäcker jag axelväskan jag har packat ner min vandringsproviant i (kom ihåg att jag ska klättra ända vägen upp på Pt. Lenana med den svängandes runt höften). Bollplankar med Samuel om vilken del av min uppfostran som gick snett när jag fattar sådana beslut och lyckas efter lite tårar och medhårspetting byta till mig en ryggsäck. Efter denna cykeltur blir vi presenterade för killarna som ska bära våra väskor (ni som inte upplevde 1.5-milar'n mellan campsen har ingen talan - han får lön och jag har mina ryggmuskler kvar). Simon, min kille, verkar oskuldsfull men nypan osocial.

Så är vi klara, efter att ha snurrat kikoysen runt pannan och smörjt in densamme med faktor 30. Det tar runt fyra timmar att skyffla upp till första Old Moses Camp och därpå värma spaghetti med köttfärssås, vilket vi då är ovetandes om blir vårt sista mål "mat" under de närmaste 72 timmarna. Hela kvällen flyter smärtfritt med tidig läggdags, då vårt team stannar uppe och berättar spökhistorier (precis som när vi var små, hihi).

Dag 2 får vi reda på att hela campet också fick lystra till spökhistorier genom de kartongtunna väggarna, något inte alla uppskattade i kombo med temperaturfallet från gårdagen till natt. Även om vädret blev måltavla för allt överflödigt damp vart det fascinerande hur det kunde totalvolta från t-shirtvarma 20 grader runt lunch till frostskador i skidstasset på nätterna - ett faktum som uppenbarade sig någon timme efter startvandring mot Tobleronetoppen då hela sällskapet fick strippa ner till understället.

För att smälla på min fiskarhistoria ett par extra meter berättar jag att springa uppför Mt. Kenya är inte helt ofarligt. Faktum är att klättringen upp för Pt. Lenana är den som dödar flest människor à år. Det trodde ni inte. Farligaste berget i världen undrar någon - mer berättigat är att alldeles för många övermodiga amatörer ger sig upp i mjukisbrallor utan guide. Okunskap i kombination med en överhängande risk för höjdsjuka (Mt. Kenya är brant som fan) leder misstag genom utmattning. Mot slutet förstod vi alla varför.

Varför jag nämner den helvetiska faran jag så heroiskt utsatte mig för är att vår finske guide här började storgorma om just risken för höjdsjuka. Vi lyssnade - alla hade hört skräckhistorierna om folk som tvingats vända hem en sisådär 50 steg från 4-dagshelvetets enda belöning. Vissa mer än andra, själv blev jag adresserad som "The Pacemaker" p.g.a. mitt beteende att så fort takten gick under 1 steg/sekunden (räkna efter, det är ganska långsamt) schizofrenvråla "ta det lugnt!". För botemedlet är profelax och innebär i praktiken en helvetes massa pauser. Eller, om man vill, krypa upp för berget.

Efter 8 timmar, 13 km och en herrans massa höjdmeter står vi... tillslut vid foten av Pt. Lenana. Fråga mig varför - det vart ingen seger i magen. Kanske för att vi redan, under alla de timmar på ditvägen hade upplevt mer i vykortsutsikt än vad som blev överväldigande att ta in. Som sagt vart det alldeles för stort, bildligt och bokstavligt talat, för att reagera med annat än... ja. Överväldigad likgiltlighet. Landskapet liksom hängde över bergskrön, slickat sluttande frifall ner i dalen för att på andra sidan vräkas upp. Känslan är svår och tudelad, ett ingenmansland mellan dödsångest och Sagan om Ringen. Bara du och de närmaste finns till - som enda mål att ta sig upp på det där jävla berget.

Många timmar senare. Adrenalinet pumpar i sovsäckarna, packade i en kolsvart sovsal kl. 2 på natten där alla vet att alla är vakna. Det pratas inte, mycket, men allting andas tungt. Surblöta kängor och sängars fuktiga träplank vet allihop vad som komma skall. Lite som minutrarna innan familjen kom insmygande med presenterna på din födelsedag. Detta har vi väntat på, plågat oss fram till sovsäckarna vi nu bara vill ur. Dörren slås upp och Reio, vår guide, tornar upp sig i dörrkarmen. Alright, second group. You've got one hour until departure.

Timman flyter förbi i blind extas. En ny familiär känsla kryper på - lite som nyår när man var liten. Dröm tillbaks till föräldrarna som dukar av kaffekoppar och vinglas från bordet, gästerna som förnöjt trippar mellan balkongen och hallen med kameror och champangeglas. Minutrarna hugger närmare tolvslaget. Du borde sova, men revolten i att vara uppe långt efter läggdags blir för stor. Skolgården, matteläxan, allt av ingenting försvann i ditt odödligt trygga vakuum. Utanför de garvade plåtväggarna tornar berget massivt upp sig, orört dränkt i månljus och nyfallen pudersnö. Där står vi på riktigt.

Såhär i efterhand känns nästa episod mer som en mardröm än ett minne. Att halka upp för en skidbackebrant bergsrygg i fastfrostat rullgrus, vända blicken över axeln mot en kittel av klippor och bara andas. Det börjde lätt genom en spricka i branten, upp till vänster över kammen och tillbaka till höger så har du toppen runt hörnet. Det vart timmar i smärta och förnekelse ända tillslut, den riktiga klättringen började. Strax nedanför den kolsvarta toppen började det lukta bränt och 10 minuter senare står jag tryckt mot en bergsvägg med rullgrusbacken, brantare än någonsin en halvmeter till vänster. Efter att ha trippat förbi vrider stigen uppåt höger och tvingar ner gruppen på knä.

Vi är döda. Lite, i alla fall. Berget tar fan aldrig slut. Folk stannar, gråter och ger upp, biter tag i läppen och fortsätter. Men det ljusnar bakom oss, solen glöder upp horistonten. Kanske vart det ljuset i sig, eller så ville ingen missa soluppgången från toppen, men det satte i alla fall fart på oss. Och tillslut vrider vi till, spänner varenda muskel i kroppen och rullar över kanten till Pt. Lenana. Horisonten glöder fylligare än någonsin och molnen töckar av mot bruna klippor i fjärran. Och plötsligt försvann allt slit och smärta nedför bergskanten - vi hade lyckats.

Inför Mt. Kenya

- Men hur lång tid har vi kvar?
Gustav tittar på klockan.
- När var det bussen skulle gå?
- Uh.. två tror jag.
- En kvart då.

Telepatiskt ö-råd. David behöver regnbrallor men ingen vill gå in igen. Det är för stort, för oorganiserat och för kenyanskt. Jag och Gustav slänger blickar som alltför tydligt staterar "kan vi inte ta det här imorgon - jag är svettig, hungrig och hatar allt, speciellt dina jävla regnbrallor och den här butiken och alla anställdshelveten som jobbar här". Vi står strax utanför kassorna på Nakumatt Mega, vilken jag gissar är Kenyas största livsmedelsaffär. Efter grovhugget två timmar i butiken letandes efter frottésockor (på engelska?) och sovsäckar som inte är vadderade med noppriga lapptäcken kommer David på att han måste in igen. Vi vänder, naturligtvis, då regnvåta kalsonger på 5000 m. höjd nog kan leda till värre än att snoppen krymper ihop.

Vi stegar bort mot klädaffären i komplexets vänsta ände, där någon hade viskat om att regnställ fanns på andra våningen. Väl uppför trappan hittar vi något som misstänkt liknar en barnavdelning (kan vart de rosa overallerna som skvallrade) och frågar en kille som viker kläder. Efter att stångat mig igenom språkmuren förstår han vad jag menar med "rain jackets" och dirigerar han oss till nedervåningen. Väl nedför trappan slänger vi ett par regnbyxeletarblickar om bland klädställen. Fruktlöst. Killen i kassan visste inte mer än att sportavdelningen på andra sidan kanske hade.

På sportavdelningen hade dem inga. Vad de däremot har är dykarutrustning, gamla ryggsäckar och en fyrhjuling. En kille med Nakumattband runt halsen hänger över en låda rabattsockor kollar på oss, så bestämmer mig för att försöka. Han visste inte, men pekar mot en annan grupp killar i blå Nakumatt-stass som absolut hade koll på regnkläder.

"Gå upp till höger, förbi grönsakerna upp till hardware". Okej då. Vi helomvänder förbi godiset, genom hyllorna med kameror och sprit, upp till höger om brödet och hittar grönsakerna. Jaha, nu då? Ingen anställd eller "Hardware"-skylt att skåda, så vi viker av till vänster genom tvålraderna fram till en trappa. Där fanns däremot en skylt. "Tools & Equipment" stod det på den. Här börjar okenyanen David tappa tålamodet på alla jävla anställda i den helvetesaffären som fan inte kan göra sina jävla jobb. Jag och Gustav tänker nog samma sak, men efter att i 6 månader vart tvugna att förhandla med människosläktet known as "Nakumattpersonal" håller vi masken och frågar killen i kameraståndet bakom wiskyflaskorna om han inte har någon aning om vart regnkläderna finns. Det är klart han har, de finns ju i klädavdelningen till vänster! Vi skrockar hjärtligt, slår oss för pannan och förklarar snällt att där har vi redan varit. Men killen är bergsäker.

Vad annat kan vi göra? Vi går tillbaks och frågar en ny kille om "water proof clothes". De finns tydligen till höger förbi grönsakerna upp till hardware. Impulsen att rycka en trädgårdsyxa och gå Columbine på varenda Naku-fucking-mattanställd i Kenya slår mig, hårt och övertygande. Tyvärr finns inga trädgårdsredskap i närheten, så lägger idén på is och fortsätter jakten på regnbyxor, uppenbarligen till höger förbi grönsakerna upp till hardware.

Tillbaks på ruta ett ser vi oss omkring. Morötter, kenyaner och bananer, sparris och grönsallad, fler kenyaner och ännu fler bananer. Men ingen hardware och definitivt inga regnkläder. När jag här ofrivilligt börjar tänka på "Dude, where is my car?" hojtar någon till. Där, mellan tomaterna och potatisen reser sig en trappa upp till... "Hardware section". Lyckan är euforisk och sagolikt total, i alla fall tills vi upptäcker att de inte har några regnkläder.

Undrar någon fortfarande varför företag inte vill investera i U-länder?

Något jag aldrig trodde

En situation, oavsett din egen förkunskap eller dess natur kommer alltid vara mer komplex än du tror. That old saying, att "det är inte svårare än så". Kletig brun bullshit. Vi bor 6 miljarder människor på ett 500 miljoner kvadratkilometer stort jordklot och inbillar oss att vi, enskilda personer besitter insikt om andra människor. Att vi kan komma hem från kontoret och laga falukorv, stoppa om ungarna efter läxläsning och kolla på Aktuellt. Känna sig allmänbildad och ansvarsfull när man tyst muttrar att "varför gör dom fel?". Du blir inte inspirerad. Du vänder ryggen till en värld du innerst inne vet att du inte förstår dig på.

Jag gör mig inga illusioner - 6 månader i Kenya har inte upplyst mig eller någon. Annat vore att hyckla. Men jag har upplevt en annan verklighet till den grad att jag numera ser två vardagar. För ärligt talat, jag tycker inte längre synd om någon ur samma perspektiv jag gjorde i augusti. Istället ser jag baksidor med den globalisering jag tidigare förespråkade, då det västerlänska idealet visserligen utvecklar världen ekonomiskt men också skapar en omättlig strävan efter ett välstånd som världen aldrig kommer uppnå. Den amerikanska drömmen driver långt fler människor i fördärvet än räddar genom att agera ribba. Vad den istället skapar - förutom en handfull lyckade affärsmän - är ett ideal vilket strax under 6 miljarer människor dör i sökande efter. Som världens sämsta artist en gång sa: "Get rich or die trying". Denna attityd präglar en hel generations mål i livet då religionen börjar dö ut. Missförstå mig rätt - jag är antagligen den största religionsmotståndare ni har träffat - men vad i helvete är ett ouppnåligt välstånd för mål? Speciellt i U-länder där chansen att en dag få leva som ekonomiskt oberoende gått från obefintlig till omöjlig. Jag citerar, för andra gången på denna blogg, världens klokaste "man". Tyler Durden.

"Advertising has us chasing cars and clothes. Working jobs we hate to buy shit we don't need."

Kontentan ryms i ett par meningar. Tro inte att du vet eller förstår. Det gör inte jag, inte Barack Obama och definitivt inte Ban Ki-Moon. Det är inte mer synd om dig än personen bredvid dig.

Aksel fiskar upp en blå toffla i farten och flippar iväg den mot Joels dörr. En dov duns ekar genom korridoren och antaligen i rummet innanför. Dörren flyger upp, varpå 5 killar i simfötter och cyklop, kalsonger och "Gratis Joel" skrivet på skinkorna daskar in och vulgärdansar till "Can't touch this". Alltihop filmas ackompanjerat till disorienterade försök att styra upp arrangemanget och Joels kvävda gapgarv ner i kudden. Bättre 18-års dag finns inte att köpa för pengar på de sju haven.



Hobbykiswahili:
Dagens ord: Twende [toennde] - åk; gå; kör; uppmaning

Model-UN

Två timmar och tjugo minuter senare. Samuel högläser ur det kinesiska kommunistpartiets manifest och skrattar. Ibland fokuserar han, skriver några rader policy och matslevar i sig indiskt godis ur en flingskål. Julia jobbar på riktigt. Mikaela letar ström till datorladdare och halkar i spyor. Ackompanjerat till Strokes och svagt ljusrörsljus. Matsalen efter hårt kvällsfikande doftar svett och Pringles - en scen av spridda stolar och nyfallna brödsmulor.

Model-UN. Väggarna trycker i nervositet och ångest. Allting är grått och lite mindre, regnet faller lättare men desto längre. Allting som sägs har en underton och giftigt hugger deltagarna på kritik. I detta hagel har vi utomstående svårt att avgöra om de bävar eller längtar efter slutspelsveckan. Men när truppen är förstärkt från Victor Rydberg verkar vårt folk sprättat upp fjädrarna och tagga till.

I korta drag är Model-UN ett FN-rollspel. I längre rankas det som världens nr. 2, där skolor från hela världen ägnar ett halvår till att låtsas bestämma. I början vart det drill i FN's uppenbart kompakta byråkrati och allmänkunskap - nu har spelet eskalerat till nationalistiska värderingar och pressveckande inför själva veckan. Som utböling känns internatet nu mer som FN's lokaler än mitt hem. Stenhårda människor i kostym vandrar bestämt genom korridorerna och alla svettjobbar med sina jävla resolutioner eller specifika. Vad det nu är.

Inlägget fick spridas ut över nätterna p.g.a. bristande intresse. Nu har en Model-UNdag passerat i etern med gott reslutat. Får jag tolka det som då alla är lika steldöda som igår, men stämningen varkar ha luckrats upp till en känsla av... avklarande? Nu får våra lillgamla äntligen skörda FN-frukter efter många månader av misär.



Hobbykiswahili:
Dagens ord: Sitaki [sittakki] - jag vill inte ha

Pedagogik

Också vart det dags för integration, då förvisso efterlängtad pratik på St: Christine med volentärjobb som vikarie. "Kom igen, hörrni! Kom ihåg att ni - just ni - får uppleva sådant som andra ser på TV." Jo tack, vi vet. Att frälsa kenyaner till västerländska ideal med entusiasm likt den vite riddare jag borde vara blir svårare med tiden. Hundar som oss tröttnar alltför fort på de mest fantastiska upplevelser - vår närmast narkomaniska hunger efter endorfin kommer dra oss alla i fördärvet. Min lösning blev att leta guldkorn. Det fungerade trots ovanan.

Bussen är full och varm. Alla nyanser har tonats i svagt guldbrunt när bussen rullar förbi Kiberas ytterkant. Jargongen är lätt och går i väldigt artiga spår för att ha känt varandra i 5 månader - liknar mer ett bröllopsmingel än minutrarna innan volentärarbete med ens internat:

- Jaha, så vad sysslar du med?
- Jag? Nej, jag volentärarbetar. I Kibera, ligger precis till höger här.
- Du med? Herregud var världen är liten.
- Haha, ja verkligen. Men det ska bli roligt, första dagen idag faktiskt.
- Samma här! Men oj, vart ska du arbeta då?
- St: Christine. En liten skola, ligger några hundra meter nedför vägen här.
- Jaja, jag vet. Tänkte arbeta där också men, tja, det blev inte så.
- Aj, va synd. Men vi ses väl någon gång får man hoppas.
- Jadå, aboslut. Du, skulle inte vilja ta en lunch någon gång?

Bussen saktar ner och svänger inåt Kibera. Mellan plåtskjul och lekande barn är det lite som att rida på en afrikansk elefant genom en trång glasaffär. Men barnen klarar sig trots att de springer efter i trasiga skor. En vit buss med vita människor ser man inte varje dag.

Vår skola blir sista stoppet. Väl framme får vi hälsa på rektorn, en högreligiös och genomtrevlig man med dålig hållning och tixet att klappa i och gnida sina stora händer när han pratar. Efter en tryckt frågestund får vi hälsa på de äldsta eleverna i form 8, vilka när vi kliver in i lektionssalen snubblar upp i givakt och mässar "Good morning, sir" till sin oskuldsfulla rektor. Jag försöker få kontakt, ler dumt och blickar runt bland eleverna. Ingen respons. Alla tittar i tavlan och ser livrädda ut. Den svenska pedagogen i mig gråter blod, men kvävs av det faktum att hela Kenya fungerar såhär. Auktoriteten ska inte respekteras, den ska lydas.

Rektorn improviserar lite visioner. Stämningen blir tyngre för varje ord då både vi och eleverna undermedvetet känner varandras osäkerhet inför rektorns tvetydighet. Gå ut människa, du sabbar. Ingen vill ha dig här.

Han går tillslut. Så här, äntligen, kommer lyckan som alltid fanns när ett tjog kenyanska ungdomar vill veta allt om Sverige. Vem försöker jag lura - kenyanska ungdomars fläckfria gästvänlighet kommer jag aldrig tröttna på. Den dagen skjuter jag mig.



Hobbykiswahili:
Dagens ord: Baridi [barridi] - kall; kallt

A Clockwork Kritvitt

Nu vart det vårtöcken i mossen. Visserligen gror blommorna här året om - liksom det mesta i Sverige regnar bort blir det här längre. Om inte oändligt. Ungefär som att svensk tid inte går och vår sista blick av diverse kommer bli vår första, quelque chose que j'ai déjà vu.

Du sträcker saftigt ut och rumpar upp i soffan vartefter du filmpausar. Jag går och pissar; kokar två koppar kaffe. Du sjunker tillbaks och rastlösepillar på saker, typ en tidning och filmfodralet. Jag återvänder som solbränd men utan kaffe. Du undrar hur jävlars lång tid det tar att kaffekoka, speciellt när jag inte kokat något jävlars kaffe. Jag flinar och säckar ner i soffan, knäcker en Tusker och klickar igång filmen.

Fast nu flummar jag. Helt oapropå kollar jag faktiskt på film - Gudfadern II. Den är pausad, fryst strax innan Tom berättar för Michael att hans fru fick ett missfall. Pausad för att alla "ja, vi måste se på Gudfadern" har gått. Gått för att planera sportlovet. Wataweza kwa Dar el-Salaam. Jag avundas dem - att utan resplan ge sig ut på backpack genom Östafrika kräver sin man - men jag grämer inte. På lördag träffar jag mina föräldrar för första gången på 5 månader. De stannar i 10 dagar (av ca. 300) varav 4 i Mombasa, 4 på safari och 2 i Nairobi. Spex, fest och röj och paint it frikkin' black.

Nu har jag pratat en stund. Gudfadern II åkte ut och Moulin Rouge på. All rosa jämställdhet i glas åt sidan - killar gillar bra film, tjejer gillar tjejfilm. När Ewan McGregor stönar "...dead..." kastar man huvudena i romantisk extas och slår händerna för hjärtat. Brist på äkta kärlek och manliga män går hand i hand med oförmågan att uppskatta livets råa kärlek.

"We've all been raised by television to believe that one day we'll all be millionares and movie-gods and rockstars. But we won't."

1 år senare hittar du filmen. Säg, när du storstädar eller flyttpackar, i en DVD-hylla du har glömt du hade. Du ringer din vän och klickar igång filmen. Jag känner igen scener och karaktärer, kan mima repliker jag vet ska komma. Men vem som förråder vem är sen länge glömt. Ungefär så känns det.



Hobbykiswahili:
Dagens ord: Pole [polle] - lugn; chilla; används som en uppmaning, t.ex. "ta det lugnt!"